Över till mina kärleks och killbekymmer. Innan när jag satt och filosoferade på bussen, som jag alltid gör, tänkte jag "jag ska fan bli lesbisk, killar skapar enbart problem" Så sant som det är sagt eller ok.. jag tänker inte bli lesbisk men helvete, varför ska det vara så svårt? Är det jag som gör allt så svårt, så komplicerat? Gör allt så jäkla fel. Förmodligen.

N.
Han söker närhet och sex. Jag söker närhet och kärlek. Två kombinationer som aldrig kommer att passa ihop, det är inte menat att vara. Det är inte längre S + N, vi är inte längre de personerna vi var för ett par månader sen. Så varför inbillar jag mig ens att det faktiskt skulle kunna fungera igen? Varför överväger jag ens tanken på att träffa honom? För att jag saknar det gamla så otroligt mycket, den tryggheten och värmen han gav mig som gjorde att allt annat negativt i mitt liv försvann på bara några sekunder. För att han kunde hela varje millimeter av min sargade kropp, för att han fick mig att känna mig hel. Jag önskar bara jag fick återuppleva det där nu, här och nu. Men å andra sidan så är han inte killen jag ser mig tillsammans med, den killen han är idag är inte den killen jag vill ha brevid mig på kvällar och nätter. Men vad är det egentligen som är så fel att träffas nästa helg, äta pizza tillsammans, se en film, mysa och spendera en natt tillsammans? Vad är det som är så fel när jag vet att jag nästa dag kan le och gå därifrån utan att vända mig om igen? För att jag inte är säker. på någonting alls.

E.
Att åka till uddevalla tillsammans med honom var ett stort misstag men, det fick mig att inse att det inte var vår tur. Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Han är absolut ingenting för mig, och jag är absolut ingenting för honom. Jag tror att jag började träffa honom bara för att träffa någon, bara för att få känna närheten igen och det var inte rätt. Varken mot mig själv eller mot honom. Vi sårade varandra på den korta vägen vi vandrade tillsammans. Jag tycker bara det är så synd att det ska behöva sluta på det här sättet, att han säger att han aldrig mer vill höra eller ha något med mig att göra.

I lördags hade nämligen L poolparty. Jag hade inte hört av E. sen vi kom hem från uddevalla och sa hejdå till varandra. Han visade inga tecken alls på att han överhuvudtaget ens tänkte på mig, så jag antog, jag tänkte att allt var över. Att det som aldrig riktigt hann börja hade fått sitt slut. Det kändes iallafall så för mig. Så, jag träffade en annan den kvällen. Och idag fick jag ett argsint sms av E (efter att fortfarande inte alls ha pratat med varandra). Han skrev att han inte trodde så om mig.

Ja, jag tycker som sagt det bara är synd att det ska behöva sluta såhär. Vi hade kunnat förbli vänner, E och jag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag orkar inte skriva mer. Måste sova.
Mer uppdatering imorgon, för ja.. det kommer mera

/ S.