Befinner mig nu ett x antal mil norrut, alla i huset har gått och lagt sig så här sitter jag i mörkret med datorn i famnen, drömmer mig tillbaka och funderar.

E ringde precis, första gången jag hörde hans röst efter katastrofen. Blev uppriktigt sagt glad över att han ringde. Frågan är om jag blev glad för att det var just han som ringde, eller om jag ser honom som vilken kille som helst? En kille som finns till för att bota mina sår, hjälpa mig att komma över något som jag idag absolut inte vill ha något mer med att göra, men som ändå finns där som ett blödande sår.

Eller är han killen jag letat efter? Det där bättre jag sökt och inte riktigt vågat tro finns. Ibland känns det rätt, andra stunder absolut inte. Kan det vara så att det ibland känns så rätt för att jag så gärna vill att det ska kännas rätt, för att det känns så jäkla bra att ha någon närainpå som får mig att glömma, förtränga. Som ger mig spänning, lite extra glans och leenden.

Handlar det om att jag så gärna vill träffa någon som får mig att glömma det som var, eller handlar det om att jag faktiskt är redo att träffa någon ny, för att jag helt enkelt börjar fatta tycke för E?

Han sa att han saknade mig, jag blev tyst för några sekunder. Kanske några sekunder för mycket.
Kände efter så att mitt hjärta värkte, så att allt annat omkring mig stod still och kom fram till att jag inte kunde göra annat än att säga "jag saknar dig också". Och det kändes bra, som en lättnad.

Godnatt världen / S.