Har precis duschat hemma hos J, fick leta mig fram tills jag hittade badrumet, men ja nu är jag iallafall nyduschad :) Några tankar slog mig när jag stod i duschen. Att jag har faktiskt aldrig kännt såhär sedan min förra pojkvän. Varför har jag inte börjat hitta massa fel på J? Varför försöker jag inte stöta bort honom? Ända sedan jag och min förra sviniga pojkvän, R, gjorde slut har jag försökt hitta en bra kille. Jag har dejtat väldigt många, vissa har varit perfekta andra mindre bra men det spelar ingen roll för att jag har alltid gått in med en inställning om att "den här kommer inte heller vara rätt" eller "oj vad den här killen har mycket fel". Och så har jag alltid på något vänster lyckats stöta bort killarna, en efter en utan att dom har gjort något fel, snarare tvärtom. Låter det konstigt? Ja, jag är kräsen när det gäller kärlek. Men det som slog mig i duschen var att jag inte har försökt hitta fel på J än, inte ens stöta bort honom lite utan vi kommer istället närmare varandra varje dag som går. Jag förstår inte vad det är med mig. På ett sätt ser jag inte J som en pojkvän för mig och min smak men samtidigt har jag inte försökt stoppa något än.
Kanske är det här början på något nytt? Usch, den tanken skrämmer mig. S, var är du när man behöver dig?