S här. Försöker fördriva tiden, får ångest om jag sitter ensam hemma för länge utan att göra någonting. Så tänkte att jag kunde passa på att skriva av mig lite. Att skriva har alltid vart min rehabilitering, sen för några månader sedan, då var det som att den tryggheten försvann och jag började istället hantera mina känslor och tankar på annat sätt. Nämligen att inte hantera dem överhuvudtaget.

Och så gör jag fortfarande, jag skjuter undan allting, skriker åt problemen att dra åt helvete, förtränger och ler. Det har förmodligen en koppling till att jag får ångest om jag är ensam för länge. För ni vet säkert alla, att det är när man är ensam som tankarna lurar sig på och kaos bryter ut. Då finns det ingen där att rädda en.

Den senaste veckan har jag ändå spenderat ganska mycket tid ensam, och jag har också sett alldeles för lite av L. Vilket faktiskt börjar kännas jobbigt. Även om det inte är något som förändrats ännu, så känns det som att en förändring ligger i luften. Vart är alla de där dagarna då vi spenderade all tid tillsammans? Kanske är det bara jag som är dum, naiv och överdriver. Eller känner du likadant L?

För att det här inlägget inte ska bli för långt och därmed också jobbigt att läsa,
påbörjar jag ett nytt inlägg om nya saker.